Jag tyckte lite synd om dem inne i det mörka köket så de fick komma ut en stund . 

 

I Övrigt,är jag i ett värkskov som är stressande i både kropp och själ . Mest själ tror jag. Det sliter . Jag lider av att inte klara av det jag vill göra,och får hjärnsnurr på allt som står på vänt och är påbörjat,halvfärdigt eller bara tilltänkt än så länge.  Det blir stökigt både omkring mig och i mig.  Ja,det är väl egentligen den gamla vanliga visan ,men det är jobbigt ändå.  Saker blir inte alltid lättare för att man är van vid dem. Kanske tvärtom.  "Men va fan,inte Igen- och igen och igen och..."  

 

Nå,jag skrattar åtminstone varje dag - kan man låta bli?