Så skönt det är

- att Plocka Undan saker! Jag funderar lite på om jag omedvetet har haft saker framme/sparat på  för Syrrans skull? För att de vara våra, och Mammas och Pappas och Mormors- o.s.v ,o.s.v-  För nu har jag märkt att det är inte alls jobbigt att ställa undan,ta bort, ge bort saker som jag "alltid" har haft?  Jag har bara Tröttnat på alla grejer som jag  flyttar runt på, och har flyttat runt på i flera år- bara för att de ska  vara där.  Fast såklart har jag grejer som jag tycker om och som har funnits hela mitt liv också och som jag alltid har framme ,de är hemma- utan dem är det inte  hemma. Blev så förvånad nu när jag tog min lilla stol, och Syrrans ännu mindre, och bar ut i hallen och sa till Sambon- de här ska ner till förrådet.  Det låter kanske dumt eller obegripligt- men det är så jag känner.  
 
Den röda hallmöblen ska få återgå till second hand, där jag köpte den.  Den hade jag lite svårt att släppa, men nu står den i hallen också, för att få gå vidare mot nya hem?  
 
Och idag, då dök det upp en tanke i huvudet på mig- Jag blir ju bara tjockare , och jag mår dåligt över det, mina kläder är för små , det är dyrt att köpa nya,svårt att hitta storlekar , och jag tycker att jag är ful o.s.v- Kärringgnölet- komplexgnället-  Igår slog det mig plötsligt- Men Än Sen då?  Jag är sextio snart- Jag blir aldrig ung och frisk och snygg igen.  Så vem sjutton stör det om jag är tjock ?  Själv tycker jag ju att det nästan inte finns något tråkigare än att träffa någon kompis som konstant pratar ned sig själv -" åh jag har blivit Så tjock, Åh ska jag Verkligen ta en kaka- Åh jag får Såå dåligt samvete, jag har ingen karaktäär- Jag Borde springa nu för jag har ätit en yttepytteliten chokladbit som jag inte hade karaktär nog att låta bli-"  Fast sådär har jag aldrig pratat ned mig själv ,( fast andra har gjort det!)  vill jag äta nåt fettbildande så gör jag det och tycker det är gott, inte går jag och ältar det i en vecka efteråt. Just nu känner jag inga såna personer, tack och lov, för jösses så energikrävande och Tråkiga de är.  Och jag vill inte vara tråkig.   Det är jag nog ändå, men jag kan  ju undvika det sättet i alla fall. 
 
Nu kom Sambon hem med käk från thaistället *matlagningsfri söndag* 
 
 
Fred&Kärlek //SoP 
 

Nio par

- jeans som är för små har jag rensat ut . Egentligen elva par men jag Tror att jag ska kunna få ihop två av  dem till ett par användbara :-)  Optimist är jag alltid när jag får för mig att ta fram symaskinen.  Men jag blir så less- men men, är jag fet så är jag. Jag borde väl lyda sjukan och ge mig ut och springa med min övervikt och värk. Värken går ju över om jag bara går liite längre per dag...  *nickar intensivt och bryter nacken*   
 
Men det är skönt att ha dem utrensade, nästan två lådor i byråarna blev tomma , och plats behöver jag Alltid. 
-Det blev ju ett aha-moment här förra fredagen, då jag tog tag i en gammal tv-bänk som stått under mitt skrivbord, och Äntligen fick undan den- vilket gjorde att jag fick undan två Stora plastbackar på hjul som stod här ( i skräp -datorrummet såklart)  Och- sing halleluja- jag ser golvet!  Hur länge det nu varar med en Sambo som travar  "skit" på varje liten ledig plats jag lyckas få fram.   Tv-bänken stod i hallen till söndagen, men den  var ju borta härifrån åtminstone. Skruvade av ovansidan, och har återanvänt den som "rivskydd" i sovrummet- Stella har plockat tapet där, så  jag skruvade helt enkelt fast den på väggen över den trasiga tapeten. Jag ska klä den med något rivvänligt tyg sen, så småningom.   
 
Nå, det röjandet tog nästan knäcken på mig så sen dess har jag slagits en hel del med värkångest, men idag Tycks det har lugnat sig lite.  Jag har grejat lite bland krukväxterna men när högerhanden vek sig och jag skrek rakt ut, då insåg jag att nä´ nu kör vi inte på tills jag stupar helt.  
 
Jag har fått en inbjudan till minnesgudstjänst på Alla själars dag-(6e november i Gyllefors kapell)  och då satte mitt lilla samvete igång- Men visst´ja , sånt brukar det ju vara också..  Jag Borde säkert gå på såna saker, men- Först och främst är det inget jag skulle stå ut med , vare sig med värk eller ångest, men sen är jag ju inte troende, jag är inte ens medlem i kyrkan längre. Det känns som hyckleri att ränna där då. Jag har inte en suck om vad "folk" har sagt, eller tänkt om mig i samband med att Syrran dog ( ja, hon dog, hon gick inte bort) , kanske inbillar jag mig att någon skulle ha något intresse alls över vad jag gör, eller så gruffar de över vilken förfärlig människa  jag är.  Men jag byr mig inte-  det tror jag inte- jag tänker aldrig på det, utom just vid såna här tillfällen.  Jag är lite kass på sociala koder och vad man borde göra och inte göra.  Jag har också fått inbjudan till Samtal om sorg i församlingshemmet - Jag funderade Lite på det, men det börjar ju så tidigt på dagen. Innan jag ens fått i mig insulin och frukost.  Dessutom skulle vi då samtala, och sen ha en andaktsstund.  Ja, jag är ju, som sagt, väldigt andäktig av mig.  Nej, det är fel för mig. Dessutom vet jag inte om jag ens sörjer , det är som om att det gjorde jag i fler år Innan det hände.  Men kanske störtar det över mig då  jag minst anar det.  
 
  //SoP

Mysko - gåtor och nostalgi

Jag har precis spelat igenom nio cd,"hembrända" som låg i en av Syrrans lådor-  Fyra stycken är "blandband", två det stod cd 1 och cd 2 på- och så två kopior av dem. Fem stycken är med Brorsan och hans egna låtar på,plus den Syrran skrev texten till, och Brorsan tonsatte . Den var till Ingvor, Syrrans kompis som dog i cancer."I would like to thank you" , heter den, och hon hann höra den innan hon dog. Att jag skriver kompisens namn, beror på att även hennes man är död nu. Det är nog bara några stycken som kände Syrran, som vet vem/vilka det var.  
Men fem likadana skivor ?- jag har även några till såna ute i köket, med brorsans låtar på, mycket, mycket välspelade av Syrran. Jag undrar vad det var som gjorde att hon klamrade sig fast så, trots all skit ,rent ut sagt. 
Men visst, det kändes lite sorgligt att höra dem nu,det är många fina låtar, och vi Hade ju en hel del kul ,Förr. Innan allting bara gick åt helvete. 
 
Ibland känns det som om jag är på väg dit också.  Som om jag ständigt går på beredskap, på att Den Stora Katastrofen ska inträffa.  Det är verkligen att njuta av livet. 
 
 Fred & Kärlek //SoP