Jasså minsann

dagbok / bröllopsdag, busbergarna, byte, illusion, ironi, katterna, mobiltelefoner, nyanser, oro / Permalink / 0
- alla mina trogna läsare tycker att jag skriver för sällan ;-)   
Jag tycker att det är för tråkigt att sitta vid datorn, i det här rummet, men det har jag ju skrivit trehundratjyffinio gånger - Bröderna Busberg tycker att jag är astråkig när jag sitter här inne-de rasslar runt i Allt! Och klättrar överallt där de inte får vara, och det är enbart för att få min uppmärksamhet för när jag inte är här inne, ja då bryr de sig knappt om rummet.
 
 Nu har jag fixat till designen här på bloggen- det var omöjligt att få fram en bild/header på det förra temat- vete sjuttsingen vad som hade hänt? 
 
Jag har bytt mobiltelefon- från min faktiskt väldigt omtyckta galaxy S5mini,(den blev helt enkelt utrangerad av tekniken)  till en galaxy A3 . (Samsung) Den är till synes Obetydligt större, men mina små onda korvfingrar känner av skillnaden. Den är Lite tyngre också.  Jag går för det mesta och har den upponer, eftersom hörlursurtaget, där jag brukar ha en liten glittrig plupp sittande- det sitter nederst på telefonen. Obegriplig placering,enligt mig. Mobilen är vackert rosa- eller, näe, nyansen  kallas "peach" och är mina ögon hudfärgad- sådär som vattenfärgspennornas "hudfärg" ser ut. Men jag ville inte ha en svart, och Inte en guld - *blää*  Så hud är det, camo, kan gå runt med den i handen utan att den syns minsann :-) 
 
 
Annars då? Jo, tackar som frågar- det är Svalare! Igår sa jag "fan vad jag fryser" och dagen dessförinnan hade jag en Tröja på mig! Wow!   
 
Busbergarna har fyllt Månad, elva stycken, den trettonde. 
 
 
Och i lördags, den 16e, så var det ett år sedan Asthra, mitt hjärtegryn, fick avsluta sitt blott elvaåriga liv. Jag saknar henne än, väldigt mycket, och det gör ont. Men hon har ju inte ont mer, hon var  så sjuk den lilla hönan. 
Det där med mina katter, mina Tanter,den där oron över att de var sjuka, gamla, oron över slutet- den har inte varit så lätt att bli av med- jag har hittat fel med Busbergarna stup i ett, och oroat, och oroat mig- om och om igen- Som om att jag inte kan tro på att de Inte är sjuka och ska ryckas ifrån mig.  Men det börjar bli lugnare . Tack och lov! 
 
Och igår, den 17e , ja då var det mitt livs allra första Bröllopsdag. Om man  nu kan kalla den lilla korta vigselakten för ett Bröllop.   Jag Hade väl ändå trott att Maken skulle komma ihåg det-  Det hade jag. På riktigt. 
Men... framåt kvällen gav jag honom en puss på huvudet och sa med drypande sarkasm dränkt i extrastark ironisås -
Grattis på bröllopsdagen min älskling- det var Verkligen sött av dig att komma ihåg det! Det var så underbart att få frukost- du är omtänksam du.  "va? va de i da?"  
Så jag har beslutat mig för att aldrig någonsin ha några förväntningar på någonting längre.  Men det känns rätt desillusionerat att bara lägga hopp åt sidan.  
 
Men jag överlever väl det också. (hoppas jag?) 
 
Fred och sånt //SoP
 
Till top