Jamen då gör jag väl det då. Har det hänt något sen sist jag skrev? Ja säkert, och säkert ingenting heller.

Maken blev jätteförkyld, igen , så att han faktiskt tog ett hemtest,men ingen covid påvisad.Jag blev också lite kass men bara i nåt dygn. Hoppas det stannar där.

Han var hemma hela förra veckan vilket tar en del på mig som behöver lugn omkring med. En konstant tjatande tv gör mig galen. Eller i alla fall rysligt irriterad och hjärntrött, så jag har mest haft radio/poddar/böcker i öronen för att vila från yttre oönskade  ljud. My soul savers. 

Jag har handlat lite,mycket ovanligt naturligtvis. Halva priset på julförpackningar är utmärkta att lägga i presentlådan .

Men lite ska skickas så fort jag får lite reda i huvudet - det är som att göra En sak som jag tänkt per dag är vad jag Bör koncentrera mig på.  När jag står med flackande blick och snurrande hjärna så blir det att jag hamnar med näsan i mobilen och ingenting alls blir gjort. Det låter väl larvigt,men att tänka på allting är dränerande.  Ja,tänka på allting - jag fick ett mess via Facebook om en eventuell kommande klassträff ,med a-b-c-klasserna i höst nångång. Never fuckin' ever. Blev faktiskt så stressad att jag stängde ned- som om jag skulle låtsas att jag inte sett det. Så dum reaktion. Sen malde det i huvudet ett par dagar - ok,det kanske blir kul? Nej,de personer från min klass som jag skulle vilja träffa och Känna mig Bekväm med, de får plats vid mitt köksbord även om jag får ta fram nån extrastol.  Tanken på att samlas uppåt 90 personer varav jag Kanske kände tio, och trivdes med fem, i en lokal - jag blev fanimej svimfärdig. 

Så jag svarade med nej tack.  Att inte svara skulle vara ohyfsat,sån är jag. 

 

Idag kom äntligen ett litet brev från min "inburade" vän. Hen mår verkligen inte bra. Jag började bli lite orolig då två brev gått härifrån utan svar. Skulle ha skrivit idag och frågat- men blev glad för svar trots att det inte var glada rader , dock rörande. Nästan tre månader. Häkte med stränga restriktioner är ingen semester. Iofs ska det inte vara det,men det känns ändå Mycket främmande att se min vän som en farlig brottsling. Mycket Främmande. Men,drar till med en klyscha, det är som det är.  Men urs, det tar- mer än jag trott, eller trott, Vem tror att sånt ska hända så man är förberedd på hur man ska reagera och känna? 

 

Nu,ska jag hänga upp tvätt,förbereda pyttipanna- och fortsätta med min bok. Mot vardagen, ur de tunga tankarna. 

 

Frid //SoP