Idag, den 29e Juli, skulle Pappa ha fyllt 99 år.  Och Igår, skulle Mammas man, Åke, också ha fyllt 99. Vi brukade skoja om det där, om att när Mamma var sur på Pappa,sa hon att nästa karl skulle minsann vara en yngre man- Så gifter hon sig med Åke, och vi skrattade oss halvt fördärvade när vi fick veta att han var en dag äldre än Pappa. 

Pappa skrattade nog inte, han mådde ganska dåligt av skilsmässan- men fick väl sen en fin tid med Lisbeth.

-Vi pratade om Mamma och Pappa, men ägnande väl sällan Åke och Lisbeth de tankar de faktiskt förtjänade. De var jobbiga båda två, men vem fan är inte det? Lisbeth var svartsjuk och kunde tjura som 17 ibland, och Åke var- ursäkta, lite småkorkad, men han var så väldigt snäll. Snäll och vänlig, artig på det lite gammalmodiga viset , ganska rolig, och kom från Göteborg ;-) -spelade dragspel. Lisbeth kom alltid ihåg födelsedagar och  namnsdagar, mindes vad vi tyckte om, saker vi sagt . Visade omtänksamhet.   

 

-Om Åkes och hans första frus grav finns kvar, det vet jag inte,(senast jag  var på den kyrkogården hittade jag den inte)  men när jag tänder ljus här hemma på balkongen sänder jag  honom en tanke också.

-Liksom Lisbeth-hon finns i en minneslund i Västerås,hennes hemstad, eller Hallstahammar var det väl från början-men det var i Västerås som hon och Pappa bodde efter att han fick pension- innan dess hade hon bott här nere i några år. Jag tyckte att det var  modigt av henne, så blyg och osäker som  hon var i början , att ramla rakt in i vår lite udda familj var nog inte så lätt.  Hon var rätt tilltufsad av livet,med en alkoholiserad (som jag förstod det) exman och en pojk som dog tidigt, sex år tror jag? Minns när hon grät över att hans gravrätt upphörde efter femtio år.    Och Åke, hans ena dotter var/är manodepressiv , och då på 60/70talet var ju inte det nåt man hade nån större förståelse för och Hon råkade illa ut på många sätt, och mest  av  "vänner" som utnyttjade hennes maniska perioder - att vara förälder då måste ha  varit värre än det är nuförtiden. 

Hans fru, som jag jobbade ihop med ett tag på 70talet ,var en snäll dam som inte märktes så mycket. Hon började somna på jobbet- sen klagade hon över sin onda rygg- hennes kamrater på jobbet sa att du måste ju gå till doktorn, det är inte normalt att vara så trött. Hon gick till doktorn och kom aldrig tillbaka. De hade öppnat  henne,sytt  ihop igen och någon månad senare var hon död.   Hon var en ganska bastant kvinna,som på några veckor bara försvann. Åke berättade en gång då han hade fått sig en nubbe eller två ,om förtvivlan över att se sina barns mor försvinna inför ögonen.   Ja hua ligen-    

Så, en tanke till er två som kom in på sladden, som blev en del av familjen, som försvann igen.  

Ni satte också spår. 

 

 

 

Frid //SoP