-verkligen att vi kunnat inreda syrrans nya lilla lägehet tillsammans- även om jag visste/misstänkte att chansen var mycket liten .  Att inte så många visste hur sjuk hon  var, beror till stor del på henne själv,för även om hon nu är borta,så förde hon oss/mig bakom ljuset i åratal.Alltså, jag Visste, även om jag inte kunde bevisa nånting,  och jag  nådde inte fram till henne. Och under det sista året här har jag haft en  känsla av att det här går aldrig vägen. Hela hon var fullständigt förstörd att alkohol och misskötsel av hälsan. På sjukhuset sa de att hon varit lugn, ovillig att få behandling,särskilt första veckan var hon minst sagt besvärlig,men sen var hon lugn. Hon förstod ju att det var slut snart men hon tycktes vilja det, och de på sjukhuset kunde inte se att hon var rädd eller ångestfylld. Skönt att veta även om jag innerst inne vet att det är/var så. 

 

Nu orkar jag inte skriva mer-

Kram och heder till alla som försökt hjälpa och stötta,i det lilla och i det stora.