"skriv" -
Men så äntligen blev räkningarna betalade. Jag fattar inte varför jag är så hopplös med att få iväg dem i tid-är det för lätt med internetbanken? Jag sätter mig här med intentionen att Nu ska det betalas. Och så gör jag ungefär allting annat och sen släcker jag ned- men va f...n,räkningarna.
Eller så gör jag en massa annat och så när det är dags att dra in på banken- Känna svimm, måste äta. Ärs, räkningarna tar jag Sen. Oansvarigt? Jag är ju för falkenlands vuxen. Om jag nu nånsin blev det-- ibland känner jag mig som en kastrerad katt. Forever en unge.
Jag som stod som en sträng lärare över Sambon när han skulle betala de första åren vi var tillsammans, när jag ordnade betalningsplaner och på något sätt försökte reda ut Hans negligerade ekonomi . Då satt han och sa- Men kan jag inte ta den Nästa månad,det blir ju så lite kvar- och jag dök ned med linjalen-Betala! Nu!
Nu tar han sin räkningsbunt och sätter sig vid datorn så fort lönen hunnit in på kontot, och jag stretar ut på eländet .. *suck* Så det kan bli.
Faktum är, att- forever en unge- jag känner mig en smula lost här i världen. Min familj är borta. Jag går ju inte och tänker på det hela tiden, men ibland kommer det över mig- herre g, det är bara jag kvar. Jag, alldeles ensammen,och jag har ingen att prata med om min familj för ingen kommer ihåg dem. Jag kan inte prata om Pappa och Mamma och Lisbeth och Åke , far och morföräldrar, fastrar och mostrar,för jag känner ingen som kände dem ,inte så som Syrran kände dem.Våra gemensamma minnen- borta. Fy fan nu börjar jag lipa så sorgligt som det känns. Ändå tror jag inte att jag sörjer- jag kanske borde göra det . Det är bara overkligt.
Ofta tänker jag att jag borde börja umgås med folk igen, med kompisar- men de har ju varit åsidosatta så länge, vad ska de med mig till igen? Vad ska vi prata om? Gamla minnen? Jo, det är ju kul, en stund. Men älta det i tjugo år framöver känns väl inte så givande. Lev nu och framåt, inte bakåt.
Många gånger har läkare och psykologer/kuratorer velat ha in mig i grupper,de som har samma "sjukdomar" som jag, men jag har inte förstått meningen med att sitta och jämföra sjukdomar och bräcka varandra i att må dåligt,och älta gammal skit. Fast jag är ingen lagspelare, har aldrig fungerat bra i grupp,och folk har inte velat ha med mig heller . Ibland var jag för smart,ibland för dum, för fet , eller bara konstig. Fast jag vill ha kvar min konstighet,även om det någon gång kanske skulle vara roligt att få höra till -nånstans?
Så, nu har jag varit lite djup en stund .
//SoP 
Hang on there--
Hang on there-- 
URL: http://tofflandel2.wordpress.com/
Det låter så sorgligt... Jag försöker orka att prata med mamma som ofta som möjligt. Det är bara vi två kvar i min ursprungsfamilj...