Ibland vet jag inte vad jag ska tro--
--för kanske lägger jag för mänskliga känslor på/ i djurens sätt att fungera.. ?
Fixade kaffe o ett par mackor, ropade på Stella som en bra stund sjungit sin gåut-sång- men ingen Stella -
Så jag gick ut på bron, med kaffe o frukost- ropade på katten igen.. men inte.
Kallt om fötterna, gick in för att hämta sockar.. DÅ kommer katten farande.. "jippi-öppen dörr" Och jag säger i farten in mot sovrummet " hörru nu väntar´ru på mig- du vet du får inte va därute själv "--
Medveten om att katter gör som DE vill, nappar jag åt mig sockar ur skåpet o skyndar ut..
Och ramlar nästan omkull av pur häpenhet.. 20 cm innanför den vidöppna ytterdörren sitter Stella o när hon ser mig "säger" hon glatt Meorrrrrrrrr o går med mig ut----- Alltså ibland är jag beredd att gå Ed på att den katten förstår vad jag säger !
Som för ett tag sen, ute på bron igen då- hon blev så intresserad av en humla som surrade i lobeliorna..och sträcker sig upp för att nosa-- O jag säger.. " Inte nosa på den för då kan den bli arg o då får du jätteont i "néschan" "-- ( Jajaja-- ni pratar säkert fånigt till era djur också? ) Direkt går hon ifrån humlan o blommorna..? Och jag pratar inte med något direkt varnande eller argt Tonfall-- utan ganska vanligt. Vanligt för att vara kattspråket-
Men, vi lever ju ihop- o så som katter är ett under av anpassningsbarhet o inte är utpräglade flockdjur, så är de kanske helt enkelt så otroligt lyhörda för minsta lilla mimik eller ton.. kanske känner de rent av på doften hur stämmningen är hos "deras människor"-? I lufttrycket runt oss? I all utsatthet de lever i så Måste de vara så lyhörda för att överleva.
Så tror jag.. eller funderar jag .
/ SoP
Fixade kaffe o ett par mackor, ropade på Stella som en bra stund sjungit sin gåut-sång- men ingen Stella -
Så jag gick ut på bron, med kaffe o frukost- ropade på katten igen.. men inte.
Kallt om fötterna, gick in för att hämta sockar.. DÅ kommer katten farande.. "jippi-öppen dörr" Och jag säger i farten in mot sovrummet " hörru nu väntar´ru på mig- du vet du får inte va därute själv "--
Medveten om att katter gör som DE vill, nappar jag åt mig sockar ur skåpet o skyndar ut..
Och ramlar nästan omkull av pur häpenhet.. 20 cm innanför den vidöppna ytterdörren sitter Stella o när hon ser mig "säger" hon glatt Meorrrrrrrrr o går med mig ut----- Alltså ibland är jag beredd att gå Ed på att den katten förstår vad jag säger !
Som för ett tag sen, ute på bron igen då- hon blev så intresserad av en humla som surrade i lobeliorna..och sträcker sig upp för att nosa-- O jag säger.. " Inte nosa på den för då kan den bli arg o då får du jätteont i "néschan" "-- ( Jajaja-- ni pratar säkert fånigt till era djur också? ) Direkt går hon ifrån humlan o blommorna..? Och jag pratar inte med något direkt varnande eller argt Tonfall-- utan ganska vanligt. Vanligt för att vara kattspråket-
Men, vi lever ju ihop- o så som katter är ett under av anpassningsbarhet o inte är utpräglade flockdjur, så är de kanske helt enkelt så otroligt lyhörda för minsta lilla mimik eller ton.. kanske känner de rent av på doften hur stämmningen är hos "deras människor"-? I lufttrycket runt oss? I all utsatthet de lever i så Måste de vara så lyhörda för att överleva.
Så tror jag.. eller funderar jag .
/ SoP
